- reflektioner kring roller

Jag börjar så här: Mae West är camp, men är hon drag? Ja, i mina ögon är hon en kvinna utklädd i s.k. kvinnokläder som har roligt åt sig själv och världen. Är the Judith Butler drag? Nej, inte som jag ser det. Hennes iscensättning känns alltför o-rolig. Vad är drag då? Det är den whiskyröstade Virginia Hamm i Torch Song Trilogy. Den s.k. artisten Barbie (numera känd i annan, naturtrognare skepnad) som de flesta inte minns men som man kunde få se på 80-talet, ett slags happening på två ben, var det inte. Ett visst mått av bisarreri är önskvärt för att skapa drag men Barbie hade alldeles för mycket av den varan.

Utan drag-saken hade vi aldrig fått den queer-sak som vi kan vara så glada åt. Innan dess var det passing /att passera som gällde. Visst kan vi definiera oss själva med begrepp som butch och femme, så länge vi gör det med kritiska ögon och med kunskap om hur de har använts i ett historiskt perspektiv. Det tjänar som en påminnelse till tacksamhet över att tiden går och meter efter meter stenläggs på frigörelsens väg. Däremot var och är jag kritisk mot hur dessa begrepp, som så länge användes på ett förfärligt och förtryckande sätt både av flator och omvärlden, under en kort period på 80-talet återupplivades och brukades fullständigt okritiskt och historielöst av oss själva. En butch i en bar i en amerikansk småstad på 50-talet var definitivt inte detsamma som en drag king idag. Det ena var påtvingat, blodigt allvar, det andra är tänkt som en lek. Och visst ska vi leka så länge vi inte glömmer att respektera och ära dem som röjde vägen för oss.

Visst ryser man när man tänker på att det enda sättet att leva någon form av lesbiskt liv, förutom i total ensamhet och/eller förnekelse, var att adaptera sig till en av de två roller som fanns att välja på, butch eller femme. Fortfarande (men inte ofta) kan man få frågan av heteromänniskor: Vem av er är kvinnan och vem är mannen? Ty detta är den giltiga matrisen: en av varje, hon och han. Efter denna modell fick de lesbiska kvinnor som rörde sig i den barkultur som växte fram i USA efter 1:a världskriget inrätta sina liv, iscensätta sina klädstilar, ”fördela rollerna” inom sina kärleksrelationer. Några lesbiska förebilder som kunde visa på ett/många alternativ hade man inte kunskap om.

Och man blir ännu mer illa berörd när man läser och hör, ser bilder från den tiden, som förmedlar till oss idag hur oerhört exakt dessa roller var kalkerade från heterosexuella människors dåtida livsmönster. Så blev också rollerna b&f till något värre än tvångströjor i sin rigiditet. Det måste ha varit lättare att vara femme för då kunde man i alla fall se ut som den kvinna man var, även om femmerollen och heterokvinnorollen var totalt stereotypa. Värre var det nog att vara butch. Den kostymeringen var betydligt mera utsatt i och med att man utgav sig för att vara biologisk man.

En butch skulle försörja både sig själv och sin partner och var tvungen att anta det motsatta könets klädstil, manér, idiom och allt. Kunde butchen inte passera som man hade hon inga möjligheter att leva ihop med sin partner, de kunde aldrig visa sig som ett par offentligt, de kunde aldrig gå ut och dansa med varandra. Det var också bokstavligen livsfarligt att bli ertappad som kvinna ”utklädd” till man. En femme löpte inga sådana risker, ingen lyfte på ögonbrynet för en kvinna som var som en kvinna då förväntades vara, nämligen ”feminin”. Mordet på Teena Brandon, en nutida ung lesbisk kvinna som låtsades vara man och heta Brandon Teena, av två män som avslöjade hennes verkliga kön (se filmen Boys don’t cry), var bara ett eko från oräkneliga hatbrott begångna för länge sedan.

Och nåde den som inte höll sig inom den givna identiteten. Det fanns faktiskt en tredje roll, variant, som idag nästan är bortglömd: att vara en kiki. Så benämndes de få och envisa kvinnor som vägrade vara som de heterosexuella. Dessa okonventionella och i mitt tycke modiga kvinnor var oerhört hatade och fruktade av dem som höll sig inom b&f-matrisen. De var varken eller, och därför så skrämmande och provocerande. Av dessa tre varianter var en kiki den som var mest uppenbart lesbisk, och därför kunde hon genom sin blotta uppenbarelse avslöja alla de andra som flator. Bara benämningen, kiki, är ägnad att peka ut, väcka löje, ta avstånd, markera som udda/knäpp/suspekt. Så detta är en grupp glömda hjältekvinnor som vi också kunde ha som förebilder idag.

Personliga reflektioner: en gång på nittiotalet blev jag själv tvångsdefinierad. Jag fick höra: Ja, DU är ju så butch man kan bli. Jag tappade hakan först och blev sedan urförbannad. Hur kunde hon vara så säker på att jag var just butch? Mitt för tillfället korta hår? På den tiden ville jag vara en kiki. Men allra helst vill jag vara queer! Då kan jag klä mig i mina klänningar och se ut som Karl-Alfred i drag och klä mig i mina kostymer och se ut som en kvinna i ”maskulin outfit ”som sitter sällsynt illa över axlarna på grund av min byst! Då kan jag sticka raggsockor åt min sötnos, arrangera snittblommor, och sedan ta fram verktygslådan och njuta av en stunds rörmokeri.

Och då kan jag med förtjusning vara en liten viol i händerna på en stark och klok kvinna, ända tills hon blir en liten tussilago i händerna på mig! Eller också blir det helt annorlunda, det kvittar väl, allt är lika härligt. Den enda identitet jag vill ha är den som lesbisk kvinna. Ty sådan föddes jag. Och sålunda skapad kan jag göra allt vad jag vill och allt vad jag kan, har det sedan kallats ”kvinnligt” eller ”manligt”, det går inte att säga och det saknar betydelse nu. Detta är queer för mig.

Jag börjar mer och mer se att butch och femme existerar, men att de inte alls är vad folk tror. Det går inte att se utanpå om en kvinna är det ena eller det andra. För egen del tycker jag det är roligt att tänka på mig själv som en femme fångad i en butch kropp. Så spelar det ingen roll hur jag klär mig eller vad jag gör. Det enda som är viktigt är hur jag känner mig, hur min personlighet är beskaffad, vad den kan låta mig vara och göra. Använda på så vis kan roller aldrig bli tvångströjor utan tvärtom fungera som inre och yttre scener där jag uppför mig själv i rollen som mig själv i enlighet med den jag är.

Det finns inga absoluter, inga dogmer, vi är alla varianter inom en och samma art, och vad man igår visste skitsäkert, det väcker idag bara löje. Förr fanns det t. ex. en vida spridd uppfattning om att det fanns lesbiska (de värsta!) som av o/naturen utrustats med en så stor och erektil clitoris att de med denna kunde penetrera sin partner! (Samma stollighet sades under kolonialtiden även om vissa afrikanska kvinnor.) Men i verkligheten kan man faktiskt se det tvärtom. Är inte clitoris, om än erigerad, den stabila passiva mottagande, och vagina den mjuka aktiva indragande? Och dessa båda delar finns på en och samma kropp. Det är ju ganska finurligt. En sexualitet kan vara vad den vill.

RFSL:s tidning heter fortfarande KomUt, precis som den gjorde när jag var ung. Visst ska vi komma ut. Vi har rätt att göra det, och rätt att komma ut precis som de vi är. Detta är queer för mig: rätten att vara förbluffande vacker som den man är. Och i lika mått: rätten att vara sur och tvär och ovacker och missanpassad. Och därför vacker. På 80-talet gjordes i Finland (på svenska) vad som nog var det landets första TV-dokumentär om homosexuella. Den bar titeln Utstötta föregångare, bara namnet säger väl allt. Samhället är så hårt att vi flator och bögar måste vara extra fina för att få vara med, förtjäna vår plats i solen. Detta var en skildring som slog knut på sig själv i sin iver att visa att homosexuella minsann är exakt likadana som alla andra. Det är vi ju verkligen inte. Repressiv tolerans i sin prydno. I slutscenen ser man två gulliga killar som håglöst sparkar en fotboll mellan sig på en gräsmatta. För det är ju, som alla vet, det första två män gör när de blir varse en ömsesidig attraktion: sliter åt sig en fotboll och uppsöker närmsta park.

I denna film medverkade inga drag queens med illasittande peruker och antydan till skäggstubb. Där fanns inga flator i rullstol. Och några drag kings såg man inte skymten av, sådana fanns inte då, åtminstone inte som definierad företeelse. Grunden i queer som rörelse/r och begrepp är humor. Att vara homo/bi/trans är ju ingenting att vara ledsen över, tvärtom. Däri ligger friheten: att vara glad över att man är den man är, tycka att det är toppen, och därför bygga sitt liv och sin uppenbarelse i syfte att ha så roligt man kan.

Kostymen ska sitta illa över axlarna, lösmustaschen vara uppenbart oäkta, för bara genom att driva med oss själva och det samhälle vi lever i kan vi på sikt förändra något, montera ner förtryckande roller, säga nej till orimliga förväntningar, och samla alla de pärlor vi hittar bland bråten till nya smycken vars like ingen sett men som är våra egna därför att de är skapade av de största experterna, nämligen av oss själva.

Litteratur:
Butch & Femme: Madeline Lapovsky Davis/Evelyn Kennedy: Boots of Leather, Slippers of Gold
Teena Brandon: Aphrodite Jones: Too Good to be True
Lesbisk anatomi: Frank Caprio: Female Homosexuality t.ex.